tovemariecamillajohansson

Jessica berättade nyss att våran gammelmormor har slutat andas, hon andas bara ibland men de är knappt..

De kan inte vara sant, de är inte sant! Jag vill inte tro på det. Hon är min gammelmormor och hon ska inte lämna mig nu! De där kanske lät lite egoistiskt men jag vill inte!

Min mamma är där nu, tror nog inte att hon kommer komma hem på ett bra tag. Gammelmormor är som en mamma för henne. Eftersom min mormor fick mamma när hon var sexton så tog gammelmormor ganska mycket hand om mamma.
Jag vill inte ens tänka tanken på hur dåligt mamma kommer må om gammelmormor inte börjar andas. Vill verkligen inte se min mamma ledsen.

Om jag ska försöka se de från den ljusa sidan och säga som jag alltid säger till andra andra när nåt sånt här händer dom. Så är de ödet. Ödet bestämmer när man ska gå vidare och vi kan inte ändra ödet, även om vi skulle vilja göra de! Just nu vill jag de mer än något annat.
Men gammelmormor har gett upp, hon har sagt att hon vill gå vidare nu. Varken hennes kropp eller själ orkar längre.

Jag kan inte se de från den ljusa sidan, hur kan ödet vara så grymt att de kan ta iväg henne från oss! Hon är våran klippa i familjen! Den älsta, den snällaste.

Jag tänker inte tro på de! Hon kommer bli bra!! De är de enda jag tänker tro på, för hon kommer de. Hon måste de!