ödet
Okej nu kommer det bli ett sånt där personligt inlägg som jag egentligen borde hålla för mig själv men ehh skitsamma, kan bjuda lite på mig själv och låta er få en liten gnutta inblick i mitt känsliga jag.
Idag pratade jag och Linnea om ödet. Eftersom jag tror starkt på ödet. Jag tror vekrligen att man mår bättre när man tror på ödet. Det var liksom meningen.
Bästa exemplet som vi stod och pratade om var nog, om någon gör slut. I vanliga fall blir ju folk ledsna och allt sånt men tror du då på ödet så är det nog lättare att ta. De var helt enkelt inte meningen att de skulle vara just ni. Och om de är det så hittar ni varandra igen. Annars så lämna det bakom dig och gå vidare.
Jag började nog tror på ödet efter en just sån sak. Jag var verkligen helt såld på en kille, min första kärlek kan man säga sen när det tog slut mådde jag piss och åt knappt nåt alls. Hade jag bara trott på ödet så hade jag nog mått mycket bättre.
Fast efter det där förållandet har jag blivit en sån som inte låter mig bli kär, aldrig släpper in någon så nära igen. Och visst kan de vara jävligt skönt men egentligen undra hur mycket man kan gå miste om.
Visst de kanske är ödet att jag inte släpper in någon, kanske är de bara bra. Man vet aldrig, men jag tror verkligen att man mår bättre av att tro på ödet. Så gör det ni också där ute som inte redan gör det.
Idag pratade jag och Linnea om ödet. Eftersom jag tror starkt på ödet. Jag tror vekrligen att man mår bättre när man tror på ödet. Det var liksom meningen.
Bästa exemplet som vi stod och pratade om var nog, om någon gör slut. I vanliga fall blir ju folk ledsna och allt sånt men tror du då på ödet så är det nog lättare att ta. De var helt enkelt inte meningen att de skulle vara just ni. Och om de är det så hittar ni varandra igen. Annars så lämna det bakom dig och gå vidare.
Jag började nog tror på ödet efter en just sån sak. Jag var verkligen helt såld på en kille, min första kärlek kan man säga sen när det tog slut mådde jag piss och åt knappt nåt alls. Hade jag bara trott på ödet så hade jag nog mått mycket bättre.
Fast efter det där förållandet har jag blivit en sån som inte låter mig bli kär, aldrig släpper in någon så nära igen. Och visst kan de vara jävligt skönt men egentligen undra hur mycket man kan gå miste om.
Visst de kanske är ödet att jag inte släpper in någon, kanske är de bara bra. Man vet aldrig, men jag tror verkligen att man mår bättre av att tro på ödet. Så gör det ni också där ute som inte redan gör det.
Kommentarer
Trackback
