tovemariecamillajohansson

Godmorgon. Vaknade väl för en halvtimme sen, trodde jag skulle kunna sova längre så lite som jag sovit de senaste dagarna men inte de inte.

Igår jobbade jag hela dagen lång. Efter det mötte jag upp Sara och Emelie, tog en fika som snabbt ledde till glass som sedan ledde till pizza. Och en lite smått dålig men rolig sak. Känner lite skuld men skitsamma man lever bara en gång, visst?

Idag ska jag in till jobbet vid ett och jobba till fem så de ska bli skönt att få lite ledighet. Sen blir det att jobba hela veckan utan söndag. Och nästa vecka ser det ungefär ut likadant. Men de gör inget. Då har jag något att lägga min energi på så att tankarna inte kommer..

Läste nyss Saras blogg och jag håller verkligen med. De är i motgångar vännerna prövas.
Och jag har verkligen fått bevisat för mig vilka jag kan kalla mina riktiga vänner. Somliga som jag inte trodde skulle finnas som ändå funnits där, vilket känns skönt. Men sen har vi det där med dem jag verkligen trodde skulle finnas där som inte fanns/finns där/här. Och de känns verkligen i hjärta. Faaan vad de känns. Usch. Ett ynka jävla förlåt var allt jag begärde men de var tydligen för mycket. Har aldrig känt mig såhär sviken av någon.. Och jag förstår inte hur man ens kan göra så i tider som dessa man håller tyst och bara finns där och de ska vara utan några "rop" på hjälp. De som verkligen känner mig vet att jag aldrig skulle be om stöd eller tröst. De är bara sån jag är.

(Förlåt men jag kan verkligen inte förstå. Det går inte in i min skalle. De gör inte de!)

Tack alla ni som funnits/finns där för mig. Ni är verkligen underbara. Jag hade aldrig klarat mig utan er. Inge ord kan beskriva hur tacksam jag är.. Tusen tack.