tovemariecamillajohansson

Idag har vart en dag av mycket upp och ner. Ena sekunden går det inte att stoppa tårarna, andra är jag så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hur kunde jag vara så långsint för en små grej? Du hade aldrig varit det. Jag önskar att jag vore iaf hälften så bra som du.
De kommer aldrig finnas någon som du. Du var alltid så glad. Alltid så snäll mot allt och alla. Ställde upp till hundra när man behövde det och även när man inte behövde det. Alltid var det du som kom och gjorde alla glada. Fick alla att skratta.

Kommer aldrig glömma alla stunder med dig. Allt påminner en om dig. Kan inte ens dricka te utan att tänka på dig. Folk kan inte dra ett skämt utan att jag tänker att det där skämtet skulle du älska. Låtarna som vi sjöng så falsk till går inte att lyssna på längre. Då kommer dessa tårar fram. Men ändå lyssnar jag på dem för dem är minnen. När vi åkte til donken och sjöng för dem i luckan. Alltid donken, alltid skulle du skämta med dem i luckan. Bästa och skönaste personen.
Så glad att jag fick lära känna dig så bra som jag gjorde. Du finns fortfarande kvar och jag vet att du besöker oss. Men lova att inte tjuvkika när jag duschar. Det skämtet som du alltid drog.


Jag tror jag börjar förstå nu men ändå inte. Jag tror fortfarande att du snart kommer komma tillbaka. Du kommer komma farandes i din bil med volymen på högsta och ciggen i handen. Folk måste tycka jag är helt knäpp som hela tiden säger att du kommer komma tillbaka, att jag bara vet det.
Men de här är för overkligt att förstå. Det går bara inte. Du är för bra.